Hon klev rakt in i mitt hjärta
En kort berättelse om hur det kan gå till när man blir sloughiägare.
Sedan 1978 har vi haft två varghundar,
en bullterrier och sex hjorthundar. Det har varit ett bra hundliv där
det svåraste att hantera har varit alltför kort livslängd. Vår bullegris
blev visserligen nästan tretton år och den rasen låg närmast till hands
när det nu var dags att komplettera. Tyvärr dras rasen med hälsoproblem
och när det visade sig att jag har blivit allergisk mot bullterrier, och
flera andra raser med liknande hårlag, blev vi tvungna att söka andra
alternativ. Vi har i flera år varit negativa till att hundaveln i
alltför stor utsträckning verkar inriktad på storlek (enligt parollen
större syns bättre?) och därför börjat söka alternativ till hjorthund
som är en härlig hundras med tyvärr alltför låg medellivslängd.
Dessa två faktorer ledde oss, som Lisa
beskrev, till Nås. Kunde Faraohund vara ett alternativ? Vacker hund,
lagom storlek etc. Tyvärr reagerade jag likadant på faraons stöv som på
bullarnas. Alls intet gjorde det. När vi kom hem från Ghania, Zoot och
Inger kastade jag mig ut på Nätet. Till min oerhörda förvåning mötte jag
Kärleken vid första ögonkastet. En pinuppa vid namn Tillieville Yoko Ono
klev ut på skärmen. Jag kan inte rasen men vet vad jag tycker om hos en
hund. Fantastiska linjer i mina ögon. Hon stod mot en grön bakgrund och
vred huvudet så att hon såg rakt på mig. Hon klev rakt in i mitt hjärta.
När sedan Ingela, på sitt
oefterhärmliga sätt, beskrev vem och vad Yoko var var saken klar. Enda
oron var att vi inte skulle bli godkända som nya ägare. Det tog ungefär
en månad innan vi kunde hämta hem henne och varje dag sedan dess har hon
gjort mig glad genom sitt sätt att vara, den tillit och glädje hon
visar, den humor och intelligens hon besitter, den skönhet hon utstrålar
såväl i rörelse som i vila. Jag kan inte säga hur sloughi är, men om
Tillieville Yoko Ono är representativ för rasen är sloughin fantastisk.
Tro nu inte att jag inbillar mig att
hon är världens vackraste sloughi enligt rasstandarden. Vad bryr väl hon
och jag oss om sådana tarvligheter. Jag tycker däremot att hon, och
kanske ännu mer hennes syster Yannis, hör till de vackraste hundar som
finns. Yannis brister är kanske att hon saknar Yokobönans söta kamelhaka
och att hon inte är Yoko. Annars är de i mina ögon sunda, rejäla hundar
utan att vara exteriört extrema på något sätt. I långa loppet tror jag
att den typen av hund är värdefull. I den frågan har jag ingen kunskap,
bara en känsla.
Frågan var kanske riktad till Lisa och
handlade om varför vi valde sloughi. Svaret är nog att sloughin valde
oss. Jag har inte ångrat mig en sekund.
Stefan Thorssen, 2004
uppdaterad den: 5 maj 2009